Sovit jätte dåligt i natt såklart. Men jag
somnade till sist iallafall. Somnade gråtandes,
vaknade gråtandes. Det lär väl vara så också
ett tag framöver. Min enda tröst är att jag vet
innerst inne att det var det bästa för Selma. Hon
som varit sjuk i så mycket att hon aldrig fick vara
riktigt bra. Därför ville jag inte att hon skulle genomgå
en operation som de inte visste till 100 % säkert om hon
skulle överleva eller som de sa: "hon kommer nog ha
väldigt ont och vi vet ju inte vad som är felet på henne."
Men det är tur att jag har Ce-pen kvar min andra älskade
katt. Hur skulle jag annars klara mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar